Det var för 3 och ett halvt år sedan, på midsommar. Några dagar innan det så hade jag sett den där tidnings annonsen, att man fick rida och jag (jag hade ju ridit flera år innan det också )
Jag berättade det för Johanna när vi skulle fira midsommar och jag kommer ihåg hur förväntansfulla vi var, och hur vi sedan galoppera uppför backen till midsommarstången, ärligt, jag minns det som igår...


Några dagar efter det åkte vi ivåg till Stall Nergården, jag hade vart där innan och köpt min första kanin, så vi kände ju Peo lite. Vi frågade lite om det här med ridningen, och vilka hästar vi skulle få rida. Jag skulle ha ridit en skimmel, och Johanna en brun häst, Sune. Vi fick även gå in i stallet och hälsa på en riktigt vacker haflinger, hon var endast ca 3 år och nästan precis inriden. Det var Amanda.

Några dagar efter det var vi där igen och skulle rida, jag trodde att jag skulle rida en skimmel men vi hade missuppfattat det. Jag skulle rida Amanda.

2009, fick rida i repp grimma nästan varje gång


Första ridturen red jag i padocken, kommer ihåg den jätte väl också, skumt eller? Jag kommer ihåg att det gick riktigt bra den gången, Amanda lyssnade jätte bra och var duktig. Fast hon lyssnade inte på galopp skänkeln xd..

Det fortsatte att gå bra gångerna efter det, jag började hoppa henne vilket hon tyckte var riktigt kul.

Vintern kom, fick rida ut nästan varje gång då eftersom padocken var översnöad...
Visst, Amanda fick sina små ryck ibland, men lixom det var inte då det började, utan till sommarn.

Andra sommarn med henne var typ en katastrof, eller kanske inte katstrof men aa ni pallar.
Hon var så envis så jag vet inte vad, lyssnade inte på mig, bockde av mig, vägrade gå några gånger, jag skojjar inte hon stod stilla där och  stängde bort everything. Och vissa gånger var hon crazy och bockade av mig så jag nästan tappa luften, seriöst, de var inga bus bockningar heller...  Grät många gånger då, eftersom inget funkade. Jag kände mig värdelös....

Vintern igen kom, det var nu det började gå bättre, visst blev hon lite överpigg ibland när vi red ut och jag ramla av ett par gånger och skada svanskotan, men what ever?! Det började gå framåt igen!

Och nu, under sommarn har vi verkligen kunnat träna ordentligt, hon har lyssnat jätte bra och vart min lilla prinsessa.
Än kan vi inte tävla, men det är ingen brådska.
bilder:





Jag är så otroigt glad att jag träffade dig, visst vi har haft våra dåliga stunder men även helt underbara. Jag är så glad att jag fortsatte kämpa med dig, för du är helt underbar gumman. Och vet du vad? JAG ÄLSKAR DIG !